Så länge det finns liv, finns det hopp!

0

Så länge det finns liv, finns det hopp!

Av Anita Grünbaum

Det är ett talesätt som är giltigt för ensamkommande barn som sökt asyl i
Sverige. För oss som finns runt om de ensamkommande är det vår
viktigaste uppgift att ge hopp.
Starka krafter har sedan 2015 gjort livet svårt för ensamkommande.
Olidligt lång väntan på besked och sen det första avslaget för de allra, allra
flesta.
Väldigt ofta kombinerat med att åldern har skrivits upp till över 18
– i många, många fall som jag känner till helt utan grund och bevisning.
Det har fått till följd att ensamkommande barn på 15-16 år i ett slag har
förlorat tryggheten i kommunalt boende eller familjehem.
Med ett dygns varsel ska barnet som utan grund bedöms som vuxen flytta
till Migrationsverkets asylboende för vuxna – ibland mycket långt borta.
Då riskerar den ensamkommande att också mista rätten till skolgång och
hamnar i ett ingen mans land i väntan på nästa avslag.
Det är inte underligt att många i det läget har gett upp allt hopp, skadar sig
själva och försöker ta sitt liv. Alldeles för många lyckas.
Det Sverige har utsatt och utsätter ensamkommande barn och unga för kan
jämföras med tortyr.
Tusentals har sedan 2015 mått mycket dåligt i själen –
inte kunnat sova, inte kunna äta, inte kunnat koncentrera sig i skolan.
De läser i avslagen från Migrationsverket och Migrationsdomstolen:
– Du har inte kunna bevisa din identitet. Din tazkira har lågt
bevisvärde och din berättelse är detaljfattig och inte trovärdig.
Din konversion är inte trovärdig. Din homosexualitet är inte
trovärdig.
Att bli trodd av Migrationsverket är i det närmaste omöjligt.
Vad gör det med en människas självkänsla och framtidshopp att mötas av
föreställningen att du ljuger vad du än säger?
Så här har tusentals ensamkommande i Sverige fått hoppet krossat.

Asylrätten säger att det barn som riskerar förföljelse och fara för livet har
rätt till skydd i det land där han befinner sig.
Regeln om Non refoulment säger att ingen får skickas till ett land där han
eller hon riskerar liv och förföljelse på grund av religion, sexuell läggning
eller etnisk tillhörighet.
Redan i höstas visade Amnesty i en rapport att ingen enda människa borde
sändas till Afghanistan mot sin vilja – allra minst unga hazarer eller barn
från andra minoritetsgrupper som har vuxit upp i Iran eller Pakistan.
Röda Korset och andra hjälporganisationer har på liknande sätt tagit
ställning mot deportationer till Afghanistan.
Ändå fortsätter Sverige att med tvång sända unga till Afghanistan.
En pojke som varit fängslad på förvaret i Gävle i 8 månader hämtades utan
förvarning av gränspolisen kl.14 en måndag för ett par veckor sedan. Ett
dygn senare var han i Kabul. Han känner inte någon människa i
Afghanistan och han vet bara att han så fort som möjligt måste ta sig ut ur
landet.
Den pojken längtade i 8 månader efter sin skola i Dalarna. Den pojken hade
som mål att bli undersköterska. Staten lägger miljonbelopp på att sätta
afghanska ensamkommande i förvar och skicka ut dem ur landet. De
pengarna skulle kunna användas så mycket bättre.
Vi i Sverige vill gärna tro att vi lever i en rättsstat, där inga fel begås av
myndigheterna. Men asylrätten har urholkats i Sverige efter 2015 och
många politiker har tappat sin etiska kompass. Insikten saknas om att barn
flyr från sitt land och sin familj endast om de känner fruktan för sitt liv och
sin framtid.
Den insikten har suddats ut av politiker, tjänstemän och allmänhet.
Det rimliga hade varit att ge alla ensamkommande asyl som kompensation
för hur de har hanterats i vårt land. I stället har vi fått en kompromiss-
lösning och en ny gymnasielag.
Men nu växer ändå hoppet igen att alla ensamkommande efter år av oro
och väntan ska få rätten att fullfölja skolgången och på sikt bli svenskar.
Så länge det finns liv, finns det hopp! Leve hoppet!

Leave A Reply

Your email address will not be published.